Jag funderade faktiskt på göra en modell i leverpastej. En väldoftande kvinna med mjukt kött klädd i en rosaskimrande kortkort skinkklänning. Hennes hår skulle falla ner över ryggen i mjuka blonda spagettilockar.

Jag hade tänkt att lägga upp henne på det låga bordet framför soffan. Kjolen skulle glida upp längs låren och blotta lite för mycket av den glänsande bruna kroppen. Hon skulle vara så lätt att ta. Aptitligt lockade. Värnlös.

Men sedan tänkte jag att det skulle bli mycket jobb för att symbolisera något som inte behöver symboliseras. Alla förstår ju redan ändå.

I stället rev jag upp ett paket smörgåspålägg, vräkte ut innehållet på en tallrik och ställde den på soffbordet. Jag kallade till mig hunden som börjat dregla redan i köket. När han satte sig vid bordet såg jag att han kämpade hårt mot instinkten att sluka allt det himmelskt goda i en enda glupsk munsbit.

Men han tittade på mig för att få mitt medgivande. Jag skakade på huvudet och han lät bli att kasta sig över köttet. Hela tiden, medan jag hämtade kameran från övervåningen och sedan drack ett glas vatten i köket, avstod han från att omtolka vad jag ville.
Han, hunden, vet att nej inte betyder ja.

Jag önskar att jag hade kunnat delta i Manifestationen mot sexuellt våld och för samtycke i dag på Medborgarplatsen klockan 13:00. Jag hoppas att den orsakar så stora svallvågor genom samhället att ingen våldtäktsman någonsin mer kommer undan med att skylla på att han eller hon ”missuppfattade”.

nej