Caroline Hainer blev kontaktad av ett förlag för att skriva en bok om kärlek. Hon plöjde ner en massa tid på att researcha ämnen innan förlaget strök alla kalla fakta. I stället blev det en personlig bok om kärlek med exempel från det verkliga livet.

Din bok Inte helt hundra har fått väldigt fin kritik. Bland annat Svenska Dagbladet skrev ”Hennes berättelse är rappt och roligt berättad med en mörk underton, lite som en kvinnlig version av Nick Hornbys High Fidelity.” Hur skulle du själv beskriva den?
– Det är en relationsroman som handlar om hur man är och hur man påverkas av alla olika relationer man har genom livet. Det låter ju lite tristare så här i teorin är hur det beskrivs i boken som gärna får kallas Hornby-aktig, det är bara en ära för mig. Och det var lustigt nog så jag beskrev den för förlaget. ”Den kommer att bli lite som Nick Horbys High Fidelity” sa jag flera gånger. När sedan SvD skrev så i första recensionen kände jag okej, nu kan jag slappna av. Nu är jag hemma.

Hur har den tagits emot av läsarna?
– Jag får fortfarande mail från folk, mest kvinnor, som läst och känt igen sig. Det har förvånat mig. Inte att de känt igen sig för även om det är en personlig berättelse så tror jag knappast att jag är unik i mina upplevelser av hur olika relationer ser ut och vilken roll man får i dem, men att läsare tagit sig tid att skriva till mig är förvånande. Det gör mig lika ödmjuk varje gång. Det som förvånat mig är att ingen av killarna i boken hört av sig och frågat vad jag håller på med. En annan förvånande sak är att vissa som skrivit sagt att de gråtit när de läst boken. Det förvånar mig. Visst finns det sorgliga partier, vemodiga och destruktiva, men att någon skulle känna så hårt att mina ord fått dem att gråta är en märklig känsla. Varm och kalla på samma gång.

Hur gick det till när du skrev Inte helt hundra?
– Jag åkte till USA 2010 för att skriva en bok som sedan blev refuserad av precis alla förlag. Något jag i efterhand tycker var helt rätt, manuset är verkligen uselt. Men det gav mig i alla fall ett hum om vad som krävs för att skriva en bok, i alla fall av mig, och det gav mig visst stoff till Inte helt hundra.

Då, 2010, åkte jag lite för att få lite distans till ett känslokrävande förhållande och för att vara i en stad jag älskar och som jag i omgångar jobbat i: Los Angeles. Jag älskar att vara där och för att liksom rättfärdiga för mig själv att vara där i fyra månader så hittade jag på att jag skulle skriva en bok. Jag försörjde mig med frilansartiklar och hyrde en lägenhet i Brentwood av en tenor som var på Europaturné och skrev i skenet av hans kandelabrar. Han hade kandelabrar överallt, till och med i badrummet.

När jag sedan fick kontrakt för Inte helt hundra 2012 åkte jag tillbaka till LA eftersom jag skriver bra där. Trots att första manuset blev dåligt, alltså verkligen dåligt, så lyckades jag ju i alla fall skriva klart det. Den insikten och erfarenheten var värdfull för mig när jag försökte mig på det en andra gång. Och då gick det ju bra.

Varför skrev du just den här boken?
– Det var flera faktorer som spelade in. Dels blev jag, härligt nog, kontaktad av mitt förlag. Det var inte jag som kontaktade dem. De ville att jag skulle skriva en faktabok om kärlek åt dem och det var starten till Inte helt hundra. Jag började läsa massor av böcker i ämnet och hade i samma veva börjat gå i terapi för att lösa lite frågor kring just relationer och varför de aldrig verkade funka för mig. Så jag började skriva faktatext om kärlek men tog en massa exempel från mitt eget liv för att illustrera det ena och det andra. Det dröjde inte jättelänge förrän min redaktör sa ”Vi stryker faktadelen och har kvar din berättelse istället”.

Samtidigt så fick jag faktiskt, på riktigt, ett relationsförbud av min terapeut och det blev liksom starten på Inte helt hundra och hur den kom att bli. När jag började skriva den, utifrån relationsförbudet, så visste jag inte alls hur den skulle sluta eller vad det skulle leda till. ”Det löser sig”, sa min redaktör. ”Du kommer att hitta ett slut”. Och han hade rätt. Mycket föll på plats under våren 2012 när jag skrev den.

Sedan, under sommaren, när den sattes, alltså förbereddes för tryck, fick jag ångertankar och ångest och undrade vad jag hade gjort. Hängt ut verkliga människor. Varför hade jag gjort det? Vad skulle det tjäna till? Jag frågade förlaget om jag kunde ge tillbaka förskottet och dra tillbaka boken men de skrattade bara och sa att alla författare freakar. Och det har de säkert rätt i. Det där gick ju över även om det höll i sig ett tag och resulterade i att jag kontaktade i stort sett alla som är med och sa ”Bara så du vet så har jag skrivit en bok…”.

Jag hade lite samma känsla som Anna Odell i Återträffen som jag såg nyligen, när hon ringer upp gamla klasskompisar för att säga att hon gjort en film om en klassåterträff. Men till min stora glädje verkade de flesta antingen ta det med ro eller bli smickrade. I alla fall de sympatiska killarna i boken. Flera svarade i och för sig inte alls och det var väl tur.

Att ”folk” skulle kunna läsa om mina personliga tillkortakommanden och tankar tänkte jag faktiskt inte på. Det är säkert. Det låter helt naivt men jag tänkte att det blir väl femtio personer på sin höjd som läser den varav jag känner fyrtiofem av dem. Det slog mig faktiskt aldrig riktigt att det skulle bli ”en riktig bok” som ”folk” faktiskt skulle läsa.

Nu skriver du på bok nummer två. Vad kommer den att handla om?
– Bok två heter Åsneprinsen och var aldrig tänkt att skrivas. Eller, förlaget frågade om jag hade idéer på en till bok men jag sa nej. Jag hade väl några men ingen som kändes angelägen och jag sa att jag var jättenöjd med att ha skrivit en bok. Det är fler än de flesta, tänkte jag. Och jag har dessutom inte så mycket mer att tillägga i ämnet kärlek. Men så kom jag på en historia om en kille som heter Jim och som kan härma en åsna. Och någonstans började jag också tänka på det där stora elavbrottet 1983. Jag var sju år och satt i en biosalong när det hände, och så växte storyn om Jim fram ur det. Det är klart att jag känner viss press på bok nummer två, men samtidigt är det här en helt annan bok som är skriven i tredje person och är inte självbiografisk även om Jim, precis som jag, växer upp i Hagsätra. Så det känns inte som en bok två utan som en fristående grej. Jag skriver på den nu och den beräknas vara ute i handeln våren 2015, abstrakt nog.

Skiljer sig skrivandet på andra boken från den första?
– Skrivandet skiljer sig i det att det inte är självbiografiskt och då känns det som om jag kan ta mig vilka friheter som helst. Och det gör jag också. Det är jätteroligt att komma på olika saker Jim gör och säger och så kan jag tänka ”det här är ju helt absurt” och bli lite glad av det. ”Om förra boken var Nick Hornby är denna John Irving”, säger jag till förlaget. Med lite Hainerskt ”love noir”. Jag reste bort i en månad den här gången och skrev ungefär en tredjedel. Det var lite svagt presterat jämfört med förra boken men jag ska resa bort igen. Det är lite divigt kanske men jag jobbar mycket bättre om jag är bortrest. Då kan jag koncentrera mig och komma in i ett bra flow. Hitta Jims språk, hans tankar och känslor. Till Inte helt hundra hade jag en väldigt detaljerad skiss. Jag listade allt som skulle hända i varje kapitel utom slutet som inte fanns. Den här gången har jag mer av historien i huvudet och ser till att bara ha det kul när jag skriver. Jag skriver på och så får jag stryka vartefter, det är inte så noga. På så vis känns det annorlunda.

Hur kombinerar du författandet med dina övriga jobb?
– Jag tror att mina jobb korsbefruktat varandra. På mina två bloggar skriver jag personligt och som mig själv. Det är mitt språk som jag har odlat. Jag tror det är viktigt att jag har en röst som är min och den försöker jag överföra till böckerna också. På Weird Science och TVdags skriver jag också personligt men med kritikerns distans, precis som i artiklarna jag skriver som frilansjournalist. Så bloggarna håller mitt språk igång medan artiklarna håller själva maskineriet uppe, själva skrivandet, kontinuiteten.

Vilka är dina tips till aspirerande författare vad gäller skrivande och införsäljning av manus till förlag?
– Skriv på, tänk inte så mycket. Kvanitet framför kvalitet i början. Sedan skalar man av så att allt det fina kommer fram, det man först kanske inte ser. Man skriver tio sidor och stryker åtta, men det gör ingenting för de två som blir kvar är de som man ville få fram. Be andra, som du litar på, kolla på manuset också. Glöm inte bort de mindre förlagen och tänk på att ett refuseringsbrev verkligen inte är hela världen.

Jag tror också, och detta baserar jag bara på egen erfarenhet, att man ska skriva ett så kort presentationsbrev som möjligt. Jag tror att jag skrev ”Hej, jag heter Caroline Hainer och är frilansjournalist. Här är mitt bokmanus, det handlar om relationer”. Nu är ett så kort brev kanske inte idealiskt men det är trots allt manuset är som är viktigast. Ett kort presentationsbrev kan snarare väcka nyfikenhet, mer än ett långt, uttömmande sådant.

Caroline Hainer

Caroline Hainer Foto: Emily Dahl

Namn: Caroline Hainer, frilansjournalist
BokInte helt hundra
Om sitt förlag: Jag är hemskt nöjd med mitt mellanstora förlag Volante. Jag vet inte hur det är med stora förlag men på Volante har jag en personlig kontakt. Vi hörs ganska ofta och jag känner att de tror på mig. Vilket också bevisats av att de gett mig ett kontrakt på en till bok. De pressar mig inte men vet att jag kan skriva bättre och snabbare än jag gör. När jag skrev Inte helt hundra skrev jag den rekordsnabbt, de fick se några kapitel efter bara ett par dagar och sedan veckor. Jag tror att de fick största delen av manus efter tre månader. Sedan satt vi under sommaren med olika korrundor. Allt som allt tog det väl ett halvår från första skisserna till ett hyfsat klart manus.
Webbsidawww.jazzhands.se och rodeo.net/fiftyscents.