Jag jublade inte första gången jag fick textkritik. Visst visste jag att man borde välkomna konstruktiv kritik eftersom den syftade till att göra mig till en bättre skribent, men den kunskapen hjälpte faktiskt inte ett dugg. I stället kändes det som att jag var fullständigt värdelös. Som att kritiken jag fick på min text i själva verket var kritik på mig.

Andra gången kändes det precis lika hemskt, liksom den femte, tionde och tjugonde. Visserligen satte jag upp ett stort glatt leende och tackade entusiastiskt för att felen pekades ut, men inombords gick jag sönder som ett pepparkakshus på en julgransplundring. Jag kände mig dum om jag upprepande mig, dummare om jag skrivit syftningsfel och dummast om jag inte rensat texten från stavfel.

Först efter några månader med daglig textkritik lärde jag mig att separera texten från min person. Så här i efterhand tycker jag att det tog onödigt lång tid, särskilt som kritiken oftast både var välgrundad och välformulerad och gjorde mina texter bättre. Det var inte förrän jag lärde mig att välkomna konstruktiv kritik som jag vågade ge den, och i samband med att jag vågade ge kritik blev jag en tillgång för mina skrivande kollegor. Det var ungefär då som jag också insåg att ingen, oavsett erfarenhet, skriver perfekt första gången. Alla kan skriva bättre.

Den första texten, den där texten som blir när man öser in ord i ett dokument, är bara ett grovmanus. Det är som mjölet och saltet och äggen i bunken innan man har vispat ihop ingredienserna. Först när allt är ihoprört har man en deg att jobba med, men det återstår fortfarande flera moment innan bullarna är klara. På samma sätt behöver grovmanuset bearbetas.

Först och främst tjänar texten på att komprimeras. Om du liksom jag inte kan med synopsis (de dödar min nyfikenhet och skrivarglädjen) vet du inte helt säkert vad som ska hända i din bok under tiden du skriver. Det vet du först när grovmanuset är färdigt, och det är alltså först då som du kan mejsla ut själva berättelsen. Allting som inte passar in i berättelsen bör kopieras in i ett annat dokument (som du kan återkomma till när det är dags för din nästa bok).

När du har din berättelse är det dags att läsa den kritiskt. Förmodligen har du också läst oräkneliga böcker genom livet och lärt dig känna igen en bra bok såväl som en dålig. Läs alltså din berättelse som om det var någon annan som skrivit den. Kasta om stycken och hela kapitel. Formulera om meningar som inte känns naturliga. Förstärk genom att visa vad som händer.

Upprepa. Upprepa. Upprepa.

Läs igenom sidorna baklänges och fixa stavfelen (du ser dem tydligare när du inte längre ser orden som delar av en mening). Särskrivningar är lika förbjudna som felanvändandet av de-dem och var-vart. Inled inte varje mening med samma ord. Undvik att åtminstone överanvända adverb.

Först när du gått igenom alla moment är det dags att skicka in manuset till ett förlag. Om du skulle bli antagen får du räkna med att jobba om berättelsen ytterligare. Det finns ingen lysande berättelse i modern tid som gått direkt från författaren till tryckeriet utan att en redaktör har haft synpunkter. Om du får ett nej till svar kanske du bör fundera på att anlita en lektör.

En lektör läser din berättelse och ger  feedback på vad som fungerar och vad som inte fungerar. Lektören ska väljas med stor omsorg och du ska inte nöja dig med mindre än att du får både personkemi och kunskap för pengarna. Du vill veta sanningen – annars kan du ju inte förbättra ditt berättande – men sanningen kan ju formuleras på ett mer eller mindre trevligt sätt. Du vill ha konstruktiv, inte destruktiv, kritik.

Förbered dig på att få veta alla brister i din berättelse. Kom ihåg att kritiken är förslag på förändringar som skulle kunna göra berättelsen bättre, men att du har alltid möjligheten att förkasta kritiken (även om du verkligen bör ta dig en funderare innan du gör det). Kom också ihåg att texten och din person är två skilda ting: även om texten behöver bearbetas betyder det inte att du per automatik är en dålig människa.

I slutänden handlar det om vad du vill med din berättelse. Ska den bara läsas av dig själv finns inga regler alls att följa. Men om du vill att boken ska läsas av andra handlar inte boken längre om ditt skrivande. Då handlar det i stället om läsarna: att läsarna ska vilja läsa din berättelse och sedan vilja rekommendera läsupplevelsen vidare.

Hur man gör det? Jag tror att hemligheten ligger i att lära sig att ta konstruktiv kritik medan man försöker strunta i den destruktiva.
bokmanus © Amy Lagerman