Hösten 2013 var inte att leka med. Jag hade varit lite för optimistisk och klämt in två heltidsstudier utöver jobbet som frilansjournalist vilket resulterade i att jag andades mer och mer flämtande för var dag som gick. När jag levererade årets sista jobb och klarade årets sista tenta var jag närmast blå i ansiktet. Jag stupade i sängen direkt efter middagen och morgonen därpå kändes kroppen märkligt mjuk när jag vaknade. Jag hade inte hjärtklappning. Ingen värk i käkarna. Inte ont i huvudet. Jag hade inte ens längre lust att dra kudden över huvudet och skrika tills rösten tog slut. Det var underbart.

Den galna tidsbristen gjorde att jag inte hann skriva klart manuset som jag påbörjade i somras. Men tack vare att jag stal till mig några minuter här och några minuter där har jag ändå skrivit drygt 85.000 ord fram tills nu. Januari 2014 är det dags att sätta punkt.

Under hösten upptäckte jag att det inte är en särskilt stor skillnad mellan att skriva artiklar och böcker. Egentligen kommer jag bara på en stor olikhet.

Som i allt arbete handlar skrivande om att göra’t och inte vänta på att uppfyllas av en gudomlig inspiration. Man placerar helt enkelt rumpan på ett plant underlag och trycker ner tangenterna tills man fyllt sidorna som ska fyllas. Det är så en artikel blir till och det är så en bok blir till.

Efter många år vid tangentbordet har jag lärt mig acceptera att det blir mycket skräp när man driver fram text. Det kan vara en aning deprimerande och gödsla tankar om att man egentligen borde kasta ut datorn genom fönstret en gång för alla. Därför undviker jag så långt det är möjligt att fastna i det jag redan har skrivit, oavsett vad jag skriver. Helst backar jag bara tillbaka en halv A4, och det gör jag bara för att påminna mig om var jag befann mig i handlingen. Tyvärr har jag inte möjlighet att skriva på min berättelse varje dag.

Det är mellan de där skrivtillfällena som jag ser den stora skillnaden mellan att skriva en artikel och att skriva en bok.

När jag skriver en artikel har jag flera andra att ta anpassa mig efter: en intervjuperson som säkert gärna vill läsa sina citat, en uppdragsgivare som vill ha materialet levererat (oftast i går), en formgivare som behöver texten för att se hur den ska presenteras på uppslaget, en fotograf som behöver input på vilka bilder som skulle passa bäst till texten och ett tryckeri som inte väntar på någon.

Men när jag skriver på min bok har jag än så länge bara mig själv att ta hänsyn till. Jag har tid att lyssna på rätt musik för att sätta mig i rätt sinnesstämning. Jag har tid att titta på en viss scen i en viss film för att få rätt på känslan jag vill beskriva. Dessutom, vilket är det bästa av allt, ger jag mig tid att läsa andras böcker, vilket faktiskt är den bästa inspirationen av alla.

Just nu läser jag till exempel Gillian Flynns Mörka platser. Jag är än så länge bara på sidan 140 eftersom jag hela tiden fastnar på fantastiskt  beskrivna människor och miljöer. Ett av många exempel är ”Han såg hur killar jobbade med motorcyklar och traktorer och bilar, och tyckte att motorerna under huven såg ut som metalliska inälvor hos ett djur han aldrig tidigare hade sett.” Underbart.

Glädjen i att läsa välskrivna böcker smittar av sig på min egen skrivlust. Det gör att jag kan ta ut svängarna lite mer och inte vara så korrekt och stram i ordvalen. Den där läsglädjen påminner mig om varför det är viktigt att skriva och låter mig återvända till hur jag själv målade med ord innan jag blev en professionell ordhanterare. Och det gör att jag faktiskt längtar lite grann efter det tyngsta momentet i hela skriveriet – redigeringen – eftersom det är först då jag själv kan sålla fram det fina som gömmer sig i ordmassorna.

Mörka Platser av Gillian Flynn

Mörka Platser av Gillian Flynn