Vet du vad en skrivpedagog gör? Det gjorde inte jag innan AC Collin redde ut begreppet och dessutom delade med sig av goda råd för hur man övervinner ett dåligt författarsjälvförtroende. AC är skrivpedagog, lektör och psykosyntesterapeut, men hennes cv rymmer betydligt mer yrkeskunskap än så. Hon har ägnat sitt yrkesliv åt det skrivna ordet.

Vem är du?
– Jag heter Anna-Carin Collin och kallas för AC. Min bakgrund är på ett sätt brokig. Ungefär vart sjunde år har jag blivit otålig och växlat om för att gå åt ett annat håll. Å andra sidan har det alltid funnits en gemensam nämnare. Efter gymnasiet studerade jag bildinformation på Nyckelviksskolan. Ett tiotal år senare pluggade jag grafisk form, reklamdesign och copywriting på RMI-Berghs.

År 1995 var det dags för multimedia som blev inkörsporten till mina år i internetträsket. Jag har gått mängder av kurser, i skrivande med inriktning på prosa, film och drama. Jag har också studerat måleri och bildterapi. Och så naturligtvis utbildningen till skrivpedagog som jag har så mycket glädje av nu, i min litterära verksamhet.

Det mest omtumlande hände för snart tio år sedan. Jag kom i kontakt med psykosyntes och valde att utbilda mig till samtalsterapeut på PsykosyntesAkademin i Stockholm. Utbildningen är fyraårig. Man arbetar mycket med sin egen personliga utveckling för att ha en förförståelse för de egna klienterna kommer att gå igenom. Bitarna föll på plats och det kändes som att komma hem.

Kreativitet och intuition är självklara inslag i psykosyntesens begreppsmodell. Jag har alltid tyckt att skrivandet är ett magiskt verktyg för självkännedom och nu kan jag se att mina två verksamheter som skrivarhandledare och terapeut befruktar varandra. Jag plockar in skrivandet i terapiarbetet och psykosyntesmodellerna i skrivandet, särskilt i Skrivarsafari, en kurs i kreativt skrivande som jag håller på Fridhems folkhögskola i Skåne om somrarna. Jag brukar beskriva det som ett skrivaräventyr på insidan.

Jag tror att det som gör mig särskilt lämpad att vara skrivarpedagog är min tillit. Den brukar smitta av sig. Tillit är nödvändig för den som lätt ger upp när det känns motigt och det gör det med jämna mellanrum. Skrivandet är en process där man kan behöva ta sig över ett antal hinder på vägen. De kan se väldigt olika ut från person till person. Där har jag nytta av min förmåga att aktivt lyssna och spegla vad jag hör och ser. Jag har en tillåtande attityd, ingjuter hopp och kan vara ett resesällskap på vägen.

Det är egentligen precis samma egenskaper som gör mig till en bra psykosyntesterapeut. Tillit som smittar av sig, förmåga att betrakta, aktivt lyssna och spegla vad jag hör och ser, vara tillåtande, hoppfull och följa med på resan.

Hur ser en genomsnittlig dag ut för dig?
– Det är många år sedan jag hade ett nio-till-fem-jobb och numera ser tillvaron ut som en krokig landsväg där jag bara har uppsikt fram till nästa krök. Det finns några fasta punkter som återkommer med viss regelbundenhet, ungefär som de där plogpinnarna utmed vägkanten. Mina klientsessioner till exempel. Det är viktigt med kontinuitet och klienterna brukar ha en fast tid, var eller varannan vecka.

Jag har min terapimottagning hemma, i ett eget hus på tomten. Det är otroligt skönt och gör att jag kan vara flexibel. Om jag har tagit mig an ett lektörsuppdrag brukar jag fördela läsning och utlåtande under ett par veckor. Som i ett trollslag förvandlats terapistugan till skrivarstuga och då kan jag ägna ett par timmar per dag åt manusläsning. Jag vill låta texten sjunka in, göra noteringar och samla mig inför utlåtandet. För mig handlar det om respekt. Om en författare har ägnat så mycket tid och energi åt att skriva sin berättelse vill jag inte hasta iväg, utan låta det ta den plats det förtjänar.

Under 2014 ska jag eventuellt dra igång en skrivarkurs på halvdistans, alltså träffar IRL kombinerat med möten i ett nätforum. Jag är mer flow än struktur och att skapa rutiner är en utmaning för mig. Det blir minst två Skrivarsafaris, en i Österunda utanför Enköping i maj och en på Fridhems folkhögskola veckan efter midsommar.

Vad gör en skrivpedagog?
– För mig är en pedagog en person som förstår att det finns olika inlärningsintelligenser, alltså att vi tar till oss kunskap på olika sätt. Vi närmar oss skrivandet från så många olika håll och att vara skrivarpedagog handlar om att ha en förmåga att se just detta, att se vad som fungerar generellt och individuellt.

Vissa känner sig tryggast med lärarledd katederundervisning. Andra trivs med att sitta i ring med en handledare som fungerar mer som en guide eller facilitator. Vissa tycker att snäva begränsningar i tid och omfång är inspirerande för kreativiteten, andra vill springa fritt över stäppen utan några staket. Som skrivarpedagog gäller det att förstå att behoven ser olika ut. Jag vill samtidigt inspirera andra att prova det som bryter mot invanda mönster. Chansen är stor att man upptäcker ett nytt sätt som kan göra skillnad, men då måste jag veta vad som är klientens invanda inlärningsmönster och samtidigt visa respekt för att man kan behöva skynda långsamt.

Jag gick skrivpedagogutbildningen på Sörängens folkhögskola i Nässjö 2006/2007 och hade bland annat Elisabet Norin som lärare. Hon är en väldigt bra pedagog och vi har arbetat en hel del tillsammans sedan dess. Utbildningen finns inte kvar, men Skurups folkhögskola har ett liknande upplägg.

Vilka har nytta av att träffa en skrivpedagog?
– Vi skriver av olika anledning och vi har olika behov för att komma vidare i skrivandet. Vissa har ett uttalat mål, till exempel ”Jag ska skriva en roman och bli publicerad.” Andra vill använda skrivandet som en ventil, ett sätt att reflektera över sig själv och tillvaron och samtidigt utvecklas som människa. Vissa behöver stöd och uppmuntran hela vägen, ungefär som när man anlitar en personlig tränare för att komma i fysisk form. Andra vill arbeta ostört på egen hand och inte bjuda in en enda själ förrän materialet är färdigt. Somliga vill ha individuellt stöd, andra ser fördelarna med att ingå i en grupp. Vissa känner sig osäkra på grammatiken, men har en berättarglädje som räcker långt. Det finns de som har full koll på det skrivtekniska, men svårare för att förmedla en berättelse som berör.

I alla de här exemplen kan man ha hjälp av en skrivpedagog. Samtidigt är det inte alls säkert att en person som arbetar som skrivarlärare, skrivarhandledare eller författarcoach har den utbildningen. Det är inte säkert att en författare som håller en skrivarkurs har förmåga att lära ut, men hon kan vara inspirerande och ha sin egen erfarenhet av skrivprocessen och vad som krävs för att komma i mål. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att skrivprocessen är individuell, eller som min kollega Elisabet Norin skriver i sin bok: Tre enkla regler finns inte.

Som kursdeltagare tycker jag absolut att man ska ta reda på vad läraren har för bakgrund och vad andra tycker om undervisningen för att göra sig en bild av om det passar ens egna behov. När det gäller att sätta upp mål och hur lång tid ett skrivprojekt får ta finns inte heller några regler.

Jag brukar börja med att göra mig en bild av hur skrivklientens verklighet ser ut, vad hon själv vill uppnå, och vilka behov som finns. Går ekvationen ihop? Hur mycket tid kan hon avsätta för skrivandet? Hur har skrivandet fungerat fram till nu? Behövs nya arbetssätt? Om klienten aldrig kommer till avslut och är betjänt av att skriva strukturerat kan det första målet vara att formulera ett synopsis eller en förteckning över karaktärerna. Är det någon som har fastnat i ett alltför fyrkantigt och strukturerat arbetssätt kan en stunds flödesskrivande varje dag vara frigörande.

Din kurs Skrivarsafari ska nu testas utanför Fridhems folkhögskola: hur växte den fram och varför?
– Jag gick en filmmanuskurs på Fridhems folkhögskola sommaren 2002. Jag återvände varje sommar och gick kurser i novellskrivande, att skriva för scenen, retorik, men även kurser i andra ämnen som måleri, kreativitet, ledarskap och teaterimprovisation. Jag blev helt förälskad i den kreativa atmosfären på skolan, värmen och alla inspirerande möten.

2009 fick jag möjlighet att skapa en egen kurs och jag funderade över vad jag själv hade saknat. Jag hade utbildat mig till skrivpedagog och var mitt uppe i utbildningen på PsykosyntesAkademin där man varvar upplevelsebaserade övningar med teori. Det inspirerade mig till att skapa en kurs där deltagarna först upplever någonting så att sinnena aktiveras, för att därefter skriva utifrån det upplevda.

I kursprogrammet presenteras innehållet så här: ”Skrivandet behöver inte nödvändigtvis börja i huvudet. Det kan lika gärna börja i foten när den nakensmyger fram i daggvått gräs och väcker ett doftminne av våtvarm hammock och smaken av hallon.”

Det som skiljer Skrivarsafarin från traditionella skrivarkurser är kanske just detta, de upplevelsebaserade inslagen, men också att var och en bidrar till att det skapas en gemensam gruppsjäl. För mig är det viktigt att skapa en tillåtande atmosfär och där måste alla vara delaktiga. Därför ägnar jag alltid första dagen åt att försöka skapa en lekfull stämning som är förutsättningen för att man ska våga sig ut på djupt vatten. Det brukar bli ovanligt stark gruppgemenskap och jag är så tacksam över att ha fått vara en del i det.

Jag inleder alltid mina Skrivarsafaris med att uppmana deltagarna att inte avslöja vad de arbetar med, inte någon gång under de dagar kursen pågår. Vissa blir bekymrade för att de är så identifierade med jobbet, men efter hand förstår de syftet och tycker att det är befriande. Det brukar leda till att vi pratar om identitet, vem man är och hur man förhåller sig till det man gör, till kreativiteten och skrivandet.

Jag vill poängtera att Skrivarsafari inte handlar om gruppterapi, men övningarna kan sätta igång processer som man kanske inte är beredd på. Därför brukar jag ha en assistent (alltid en psykosyntesutbildad kollega) vid min sida, som kan vara mitt bollplank och fånga upp sådant som händer. Det är en trygghet för deltagarna och jag tror att det är ganska ovanligt i skrivarkurssammanhang.

Varför är skrivande viktigt för dig?
– Skrivandet är livsviktigt för mig. Rent terapeutiskt hjälper det mig att reflektera, sätta ord på tankar och känslor så att jag kan avidentifiera mig från dem. Det gör att jag kan betrakta mig själv och lära känna mig själv. Det skönlitterära skrivandet är på ett personligt plan lika utvecklande. Jag kan upptäcka långt efteråt att jag har berättat mer om mig själv än jag först förstod. Dessutom tycker jag om historier, att få dramatisera, förmedla, engagera, beröra. Att levandegöra. Jag är intresserad av människor, hur det är att vara människa. Att läsa och bli berörd är minst lika viktigt som skrivandet i sig.

Vad brukar du uppleva som motigt när du skriver och hur kommer du förbi hindret?
– Jag tycker att redigeringsfasen är motig. Jag skriver ganska färdigt från början, men det betyder inte att det är fulländat förstås. Jag kan bli oerhört less på att läsa mitt manus för femtioelfte gången när jag städar upp. Det är lätt att ge upp efter de där första femtio sidorna, då börjar jag lite längre in i texten.

Jag kan också ha svårt att ta mig tid att skriva, att jag prokrastinerar för att jag inte har någon inspiration. Då bestämmer jag mig för att ändå avsätta en stund varje dag, sätta alarmet och avbryta när klockan ringer efter en timme. Oavsett hur kul det är att skriva då så slutar jag, då är det desto roligare att börja nästa dag.

Vilka är dina bästa tips till aspirerande författare för att komma förbi dåligt självförtroende?
1. Att inte jämföra sig med andra.
2. Att påminna sig om att det färdiga resultatet, en roman av en etablerad författare, har vuxit fram under lång tid och förmodligen med stor vånda – men det är få författare som pratar högt om det.
3. Att intala sig att det motiga hör till den kreativa processen, att man inte är den där motigheten, att det är något man har.
4. Att man inte är sin text. Om någon kritiserar texten så är det texten och inte jag som person som får kritik.
5. Att inte se på sig själv som egendomlig för att man skriver någonting som inte följer normen.
6. Att välja rätt sällskap när det känns motigt, någon som uppmuntrar och tror på en. Däremot är det inte säkert att samma person har förmåga att ge konstruktiv kritik på det man skriver, tvärtom.

Vilken är din skönlitterära favoritbok?
– Oj, svårt! Jag blev berörd av Anne Swärds debutroman Polarsommar. Det var något lyriskt i hennes språk som jag tyckte om. Jag har förstått att hon brukar ägna första skrivfasen åt att skriva utan tanke på struktur eller handling, utan att redigera eller censurera. Det kan pågå i ett år. Därefter går hon in i en mer strukturerad fas där hon ska banta ner kanske tusen sidor till trehundra.

Gillian Flynns Mörka platser är min senaste läsupplevelse. Jag tycker om det mörka och samtidigt humoristiska, men framför allt är det hur hon gestaltar karaktärerna. De har flyttat in i mig och jag ser dem fortfarande framför mig.

Vilka fem svenska författare tycker du att alla borde läsa?
Anne Swärd – Polarsommar
Lina Wolff – Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Lina debuterade som novellist och har en berättarröst som känns exotisk i den svenska litteraturvärlden.
Mikael Fant – Vattnet i mars. Mikaels förmåga att gestalta nio olika karaktärer i varsitt kapitel är helt sanslöst begåvat, men så har han också slitit med det i flera år.
Slas – Stockholmsbilder, underfundiga noveller som man kan läsa om och om igen, koncentrerade som små chokladtryfflar.
Vilhelm Moberg – Mans kvinna. Om passion och förbjuden kärlek i Dalarna i slutet av 1700-talet.

AC Collin

AC Collin

Namn: AC Collin Familj: Två vuxna söner och en man som jag har levt med två tredjedelar av livet. Vi har två Jack Russell-tikar (mamma och dotter) som ser till att jag får frisk luft och inte stelnar till, vilket är lätt hänt om man är en skrivande människa.
Bor: Vi bor i Täby strax utanför Stockholm, på lagom avstånd från ”allt”. Yrkeslivserfarenhet: Jag har arbetat som grafisk formgivare, copywriter, creative director, manusförfattare för teve, konceptutvecklare för webb, kommunikatör, skrivarpedagog, författarcoach och skrivarhandledare. I alla verksamheter har kommunikation stått i centrum på ett eller annat sätt.
Webbsida: www.kreagrafen.se
Om psykosyntes: Det är ett holistiskt synsätt på människan, att det inte finns några vattentäta skott mellan kropp, tanke och känsla. Allt hänger ihop. Det som är spännande med psykosyntes och som skiljer det från andra tankemodeller och terapimetoder är det andliga perspektivet. Då menar jag inte ur ett religiöst perspektiv, utan ett själsligt. Vi har en själ och jag upplever att det inte räknas in i traditionell psykologi. Om Freud beskrev personligheten som ett hus med en källare, byggde Roberto Assagioli på huset med en vind och hiss som rör sig mellan våningsplanen.
En annan tankemodell inom psykosyntes är att vi inte är vad vi gör, tänker eller känner. Att vi har beteenden, tankar, känslor. Det är förenligt med teorin om att vi har ett antal delpersonligheter som vi kliver i och ur. I psykosyntesterapi är arbetet med att kartlägga och förstå sina delpersonligheter centralt. När jag inser att jag inte är mitt jobb, att det är något jag har, är risken mindre att hamna i en identitetskris när jag inte längre arbetar som läkare, lärare, polis eller vad det nu kan vara. Det här är knepigt eftersom vi gärna presenterar oss utifrån vad vi gör. Detsamma gäller känslor. Om jag till exempel identifierar mig med min sorg, att jag är sorgsen, är det lätt att omgivningen behandlar mig därefter så att jag till slut blir ”den sorgsna”.